Vanligt för många friluftsteatrar är att samma pjäs återkommer gång på gång. Det blir en tradition att uppföra en föreställning flera gånger. I London ligger Regent’s Park, och i den finns den så kallade Open Air Theatre som spelar upp samma pjäser av Shakespeare om och om igen.

Detsamma gäller för Tysklands Freilichtbühne Kalkbergstadion. Scenen ligger i norra delen av Tyskland precis intill en bergvägg. Berget blir en naturlig del av scenen och fungerar som kuliss längs bak. Varje sommar spelas samma pjäs på den här friluftsteatern: Karl-May-Spiele.

Även i Sverige är det vanligt att samma, eller i varje fall liknande, föreställningar sätts upp om och om igen på samma scen. Det är ett sätt att utmana både själva verket som kanske skrivs om en aning för varje säsong, skådespelarna som byts ut, och publiken som varje år vill återkomma för att se sin favoritpjäs.

Av olika anledningar kan vissa pjäser fungera bättre ute på friluftsteatrar än på inomhusscener. En viss omgivning kanske är så starkt kopplad till verket att det inte skulle gå att uppföra den någon annan stans, eller så utspelar sig själva föreställningen på en plats där det finns natur som överensstämmer med den i pjäsen. Vissa teaterföreställningar gör sig helt enkelt bättre utomhus. Ett exempel är Värmlänningarna.

Värmlänningarna är en pjäs som, som namnet antyder, utspelar sig i Värmland och anspelar på värmländsk natur och kultur. Därför är det en fördel att kunna använda grönområden utomhus som en naturlig del av kulissen. Värmlänningarna har spelats många gånger på Skansen, och var premiärpjäsen år 1932 då Fredriksdalsteatern öppnade.

På Vallarnas friluftsteater i Falkenberg spelades inte samma pjäs men samma karaktärer upp år efter år under början av 2000-talet. Många av oss har hört talas om Snålvatten och jäkelskap och de uppföljare som kom åren efter. Både karaktärerna och scenen är så hårt knutna till området runtomkring att det skulle vara svårt att uppföra dessa farser någon annan stans.